Break the uniformity!

Jag håller på att bli helt galen av all likriktning och ängslighet. Jag började gå in på det i det här inlägget om Kinfolk men ni vet hur det är när man tex lär sig ett nytt ord och plötsligt så ser man det överallt. Just nu så kryper det i mig så mycket. För i den här branschen så är allt liksom fint, bra och snyggt mest hela tiden. Kritiken är helt obefintlig. Och vi matas med bild efter bild efter bild med liknande grejer och tillslut så blir allt till en enda stor homogen massa.
Jag förstår det, det är enkelt att förstå och ta till sig, lättsmält och efter ett tag så vet man inte längre vad man själv tycker. Det är som när man inser att man plötsligt går och sjunger på en One Direction låt eftersom man har hört den 100 ggr på radio. Är den då bra? Tycker jag om den? Eller ligger den bara helt enkelt top of mind? Den liksom bara finns där.
Eller när folk blir rädda för det kommer flyktingar för man är van att allt ser ut och är på ett visst sett (ok hård-drar det nu men ändå). Eller att vi matas med bilder på snygga retuscherade kroppar dag efter dag och blir chockade när vi är på badhuset för vi inser att just det – så här ser en kvinnokropp ut.

Ok, jag svävade kanske ut lite men snälla våga inreda efter det som får ert hjärta att bulta några extra slag, inte bara eftersom ni har läst att just det här är en ‘must have’ pryl för tillfället. Våga hänga era egna personliga favoriter i tavelväggen  – ni behöver verkligen inte en stylist som kombinerar 6 posters till någon slags sammansatt supervägg hur tjusig den än må vara. Lita på att ni kan själva! Att inredning kan och bör vara roligt – det är trots allt bara prylar. Och jag lovar – det kommer bli bra även om ni väljer den där vita nyansen som ni gillar mest även om andra tycker att ni borde ta något annat.
För ett hem som är behagligt, härligt och roligt att vara i speglas ju och blir ju just det av dem som bor där inte av trendhalten.
Och Stepford Wife estetik idealet där allt skulle vara tillrättalagt in i minsta detalj, det släppte vi väl ändå på 50-talet?

Jag känner att vi är ute på tunn is när allt ska vara så oerhört perfekt. När inget får skava. När man inte får göra fel. När allt måste harmonisera. Tillslut så blir ju allt bara tråkigt men kanske framförallt så kommer det göra ännu mer ont att inte passa in, att utvecklas och att hitta sitt egna fulla potential.
Jag tror stenhårt på att det är i mixen saken händer, nya idéer skapas och det är där vi utvecklas. Att just en blandning av folk, traditioner, färger, och idéer skapar magi.
Och skogen vi håller på att gå vilse i där ser alla träd fan exakt lika ut och då är det inte lätt att hitta ut.

Skulle vara kul att höra vad ni tycker om saken!

xxx
Isabelle

English translation after the jump!
(mer) = (click to read more)

//

I’m about to go crazy with all the trends being alike and all the anxiety of doing wrong. I started going into it in this post about Kinfolk but you know how it is when you learn a new word, and suddenly you see it everywhere?
Right now every image I see makes me aware about this. For in this business, everything is lovely, nice and tidy all the time. The criticism is completely non-existent. And we are fed with image after image after image with similar stuff and in the end everything will be one great homogeneous mass.
I understand it, it is simple to understand, easy to digest, and after a while you do not know anymore what one thinks. It’s like when you realize that you suddenly go and sing on a One Direction song because you’ve heard it 100 times on the radio. Is it good? Do I like it? Or is it just simply top of mind?
Or when people become afraid of the the refugees coming to Sweden at the moment, we are used to things being and looking in a certain way and suddenly people have to change their take on the world. Or that we are fed with pictures of beautiful airbrushed model bodies day in, day out and then become shocked when we’re in a swimming pool because we suddenly remember how a woman’s body really look like.

xxx
Isabelle