Släpp det perfekta men vad är det då? Svar på en kommentar

Förra veckan så gjorde jag det här inlägget med liten notis om intervjun i senaste Plaza. Till det inlägget så fick jag den här kommentaren av Selma:

Hej Isabelle!
Jag har tänkt så mycket på mitt hem på sistone. Det känns så närvarande och inte direkt på nåt bra sätt. Vet inte om det är mammaledigheten som gör det här med mig, men jag bara går och stör mig. Det känns som mitt hem är ett hinder. Saker hamnar över allt, jag försöker hitta på olika förändringar i miljön som ska göra att vantarna hamnar i korgen och inte på golvet så då bygger jag en ”korghylla” där allt kan hamna. Eller att jag håller på att balla ut på att soffan är fläckig så jag målar den prickig. Men det känns som jag ska kvävas. Som att det är ett torn av saker över mitt huvud som snart kommer falla ner över mig. Då kan det kännas så inspirerande att höra sånt som ”släpp tanken på det perfekta”. Men genast kan jag inte låta bli att undra, vad menar du med det perfekta? Är det typ inredningsperfekt? Det finns ju liksom ett charmigt-perfekt-operfekthet i jätte mycket av din inredningsstil, hur tänker du kring det? Och du som målar om titt som tätt, hur orkar du för att leva i kaos. Gillar du kaos? Alltså på riktigt gillar? Tacksam för några lugnande uppmuntrande råd.
Vänliga Hälsningar
S.     

Tycker det finns så många bra saker i det du skriver Selma så jag tar upp det här.
Alltså jag tror ju att hemmet blir så där närvarande och inte alltid på ett bra sätt för att vi konstant matas med inredningsperfekta hem. Hem som är fyllda av fina och ofta dyra saker eller av väldigt få saker (eftersom man rensar bort typ ALLA prylar inför en plåtning av just den delen av hemmet men ur bild så dräller alla de där vantarna, disken, och annat “fult”) Det är klart att när vi ser allt detta fina, vackra och perfekta så känner vi oss tillslut lite otillräckliga. Som när man går på badhuset och inser hur kroppar egentligen ser ut nakna, så är det ju också med hemmen – det är ju inte alltid som vi har lärt oss att tro via media att det bör se ut, men det kan vara superbra ändå!

Att hålla ett hem i någon slags ordning är ju ett ständigt jobb, ett ständigt pussel som du säger man löser vantarna med en hylla eller trollar bort soffans fläckar med prickar (vilken bra idé BTW) men det är just i detta som jag tycker att inredningsvärlden har spårat ut. Flera av våra kända inredningsförebilder flyttar, stylar om, renoverar och göra om precis allt. Byter ut i stort sett hela möblemanget. Allt matchas in i absurdum, allt är noga utvalt – gärna med en designlabel som pricken över i. Herregud de flesta med dessa hem läser och har bara böcker som ser snygga ut och tom är färgmatchade med hemmen. Hur bara den lilla detaljen är möjlig förstår jag inte.
Såklart blir resultatet vi ser superfint men också ganska ouppnåeligt och i min värld lite tråkigt. Det svåra med att inreda ett hem som jag ser det är att få ihop allas viljor, att kunna blanda den gamla soffan men “moster Bertas” skåp och kanske något nytt fynd. Att skapa ett hem med saker som har levt genom olika tidsepoker och idéer. Det är ju inte möjligt för väldigt många och dessutom väldigt omiljövänligt skulle jag vilja säga att byta ut allt man äger och har för att det inte passar. Inte passar en trend, stil eller vad det nu än är.

I mitt eget hem så är det en salig blandning. Dels för att jag gillar det, tycker att det skapas något intressant när stilar krockar lite och vissa ting innebär ju en gnutta nostalgi. Men mest handlar det faktiskt om en tidsbrist samt ovilja för att nå det perfekta och stor ångest över att slänga ut något som faktiskt funkar mot argumentet över att det inte passar in perfekt i mitt hem. Nyckeln till det kanske perfekt operfekta som du tycker dig se är nog att jag gillar prylar och försöker plocka in saker som jag tycker väldigt mycket om. Sen såklart så jobbar jag med det här. I 20 års tid har jag dagligen omgett mig och skapat färger och bilder med balla prylar, möbler och grejer. Klart att jag har tränat upp mitt öga i vad som funkar och vad jag gillar. Det är ju inte något man kan förvänta sig av andra. Jämför det med mat. Jag äter mat varje dag men har fortfarande svårt att laga något mer än medelmåttigt gott. De flesta av oss bor och har egna hem men det betyder inte att man per se är inredningsproffs för det. Vilket inte heller behöver betyda att man har ett dåligt hem. Jag försöker se till att vi har en bra bas att utgå ifrån här hemma som sen kan bli stökig och lite tokig men det ser ändå ok ut. Precis som att jag försöker köpa bra råvaror när jag lagar mat även om det sällan blir femstjärnigt.

Jag målar inte heller om så många gånger som du kanske tror. Nu är det så att mitt problem ligger lite i att jag vill göra allt själv vilket innebär att det tar tid att bli klart vilket såklart kan leda till kaos. Men så kaosigt är det inte. Eller inte mer än för övriga familjer där man plockar och städar i ordning mest hela tiden antar jag. Tror inte att vi är så unika i det. Kaosigt har det varit när jag har gjort kampanjer här hemma och då målat om och fixat hela tiden. Det pallar jag inte riktigt med längre och har slutat med. Men då är det ju också jobb det handlar om.

När jag säger släpp det perfekta så menar jag egentligen att nivån som vi ser i tidningar, Instagram, lägenhetsannonser och reklam just nu galet högt perfekt. Perfekta stilleben, perfekta utvalda tidningar och böcker på designsoffbordet. Perfekt matchat. Trendigt, nytt, slätt, lyxigt. The list goes on men där det känns som att vi glömmer bort att leva. Där man inte vågar använda hemmet för att allt ska vara på ett visst sätt, det blir lite som ett museum. Och att många faktiskt inte vågar inreda för att man bara ser tillkortakommanden med sitt eget.

Självklart så ser jag min egen påverkan i detta men försöker ändå visa upp alternativ tycker jag. Att inredning kan funka utan det senaste, att det är ok att barnen inreder sina egna rum och det blir lite galet men något dem trivs med. Att det kommer ut bilder i tex plaza från mitt hem när det inte ens var stylat. Städat ja men inte fixat in i varje detalj med. Och att på något sätt prata om det. Lära ut att inse att alla kan inte bo i stora fina lägenheter eller hus med jättehögt i tak och tjusig utsikt. Det blir inte samma sak att inreda med mindre yta som på stor men det kan också bli toppen. Jag försöker och hoppas jag ger recept på hur man kan försöka hitta sin grej hemma. Mycket att det kan ju egentligen bara handla om logistik – att få saker på rätt plats så att hemmet fungerar organiserat.

När du säger att du har fastnat så tänker jag att det är ju lätt hänt om du är mammaledig och är hemma – då har du ju tid att se allt och hemmet blir ju jättemycket din bas. Men går det att hitta en del som du känner dig nöjd med som du kan bygga vidare på? Kan du försöka lista ut vad som gör dig missnöjd. ÄR det färger, stilen, en viss möbel? Är det att det känns som att andra har det bättre (kanske bara för att du blivit hemmablind). Går det att rensa ut lite prylar för att det ska bli klarare? De flesta av oss har ju alldeles för många grejer. Sälja på Blocket, ha en loppis eller ge till en kompis eller alla flyktingboenden som just nu behöver mycket grejer. Gör en lista på saker som du vill får gjort hemma och bocka av ett par av dem så ska du se att det genast känns bättre- eller så brukar det vara för mig i allafall.
Det är svårt det här med ett hem. Det gäller att lägga lagom mycket fokus på det för att skapa sig en trygg och härlig bas samtidigt som det ju inte få ta över för då hinner vi ju inte med annat kul!

Nu blev detta en uppsats men hoppas ju såklart att det blir lite tydligare med vad jag menar. Annars får du höra av dig igen! Vore också kul att höra er andras tankar om detta?

Bilden ovan är i stökiga barnrummet som faktiskt irriterar mig en massa eftersom det är ett oerhört svårt rum att få ordning på. Men jag jobbar på det! Har vi det ändå bra i det där rummet? Ja det har vi!

// A long text – answer to a comment about what I mean with the letting go of the perfect home. I hope I can translate it soon for you!